Smaklig måltid, känn dig som hemma. Puss!
Inredningsbutik nummer 7475 har öppnat här i stan och den ser precis likadan ut som alla 7474 andra vilket alltså innebär att dom säljer lite krimskrams, några kakfat och miljontals olika sorters ljus. Det mesta i dessa butiker kan jag stå ut med men det absolut värsta jag vet är alla jävla "väggord". Enligt mig så bör dom utrotas från jordens yta ungefär precis just nu på sekunden, helst av allt skulle det ha skett redan igår men det är ju som det är med den saken!
Vad jag inte förstår är alltså vitsen med det hela. Om jag inte känner harmoni så skriver jag det med ett fult typsnitt (gärna med snirkliga bokstäver så man blir så yr som möjligt) nånstans på väggen i köket så kanske det på nåt sätt bankas in i skallen på mig att jag ska känna harmoni eller vadå? Och om jag saknar lugn i mitt liv så blir jag mycket lugnare av att se det ordet varje gång jag går ut och in ur sovrummet? Jag menar, står det inte "välkommen" i hallen så är det ju knappt så att man vill gå in i lägenheten, har jag inte skrivit på dörren till varje rum vad det är för rum så vore det katastrofalt om jag skulle vakna upp en dag och inte komma ihåg vart toaletten ligger och om det inte står ÄT på köksväggen så är det ju faktiskt jävligt lätt att man glömmer bort att göra det. En annan fin väggordskombination värd att ta upp är ju annars "dröm om morgondagen, minns gårdagen och lev idag". Den förstår jag dock, det vore ju faktiskt förjävligt om man drömde om gårdagen, levde imorgon och lyckades minnas vad som hände idag.
Det är ju som när ungar ritar på väggen. Skulle väl tippa på att dom flesta föräldrar i denna värld inte tillåter det men varför inte egentligen? Det dom ritar är väl typ det dom tycker att dom lider brist på i livet och som dom vill ha mer av. Hästar..streck och sånt. Alltså i princip det som vuxna människor gör när dom skriver saker på väggarna som dom vill ha. Jag skulle hellre låta en unge rita på mina väggar än att skriva dit kärlek, lycka eller nåt annat såntdär orginellt precis som att jag hellre skulle låta en unge rita upp en tatuering åt mig och sätta den i pannan än att rista in "carpe diem" nånstans på fotknölen.
